Innan jag började jobba med familjer så trodde jag att något av det svåraste skulle bli att släppa allting efter jobbet. Att bilderna av barn som far illa skulle sitta kvar i tankarna även efter jag kommit hem och att det skulle kännas väldigt jobbigt. Att lämna barnen på jobbet har inte varit det svåra. Tankarna som följer med hem och det jag grubblar på efteråt är allting som ska göras. Hur morgondagens besök ska läggas upp, vilka samtal som måste ringas, vilka journaler behövs skrivas, när jag ska ha tid till att skriva de faktiska utredningar, vad och hur jag ska säga till mamman, är familjebehandling det rätta?, vad som egentligen är nästa steg i processen, vad jag ska göra med 10-åringen och så vidare. Just nu bara maler allt. Och det är svårt att lägga bort även om jag försöker. Det är många barn som du är handläggare för, och många barn som du ska ha full koll på. Den här veckan har ett barn tagit upp nästan tre hela dagar. Som student lät fyra månaders utredningstid väldigt länge, men jag lovar, fyra månaders utredning går fortare än vad du kan föreställa dig.

 Snart fyra månader har gått sedan jag började jobba här. Det känns fortfarande bra trots att det är väldigt mycket just nu. Jag tror det kommer att fortsätta vara mycket, men förhoppningsvis blir grubbleriet mindre ju mer jag lär mig och när jag hinner att landa i allt mer och hitta strategier för att inte drunkna.